till er. teten ör FF RK ÖRA SSE SID kall, utan minsta tecken till lif, trodde hon honom redan vara död och började ånyo att utstöta de mest sönderslitande skrik och utbrast i våldsam gråt. Vaubaron slet upp Malö Guerns kläder och lade handen på hjertat; och när han kände att detta hjerta ännu icke upphört att slå sade han åt Mariic med vänlig och tröstande röst: — Lugna er, stackars qvinna . . . gråt inte mera . . . er man är icke död. — Talar ni sant? — Säg, är det sannt? — ni söker inte att bedraga mig? ... — Nej, jag svär derpå, det kan icke dröja länge förrän er man återfår sansen och talar Nästan fullkomligt lugnad af dessa ord, fattade Mariic Vaubarons händer, tryckte dem bårdt och väl tjugo gånger, och den djupa tacksamhet hon hyste för den som med egen lifsfara räddat hennes man från en säker död ingaf henne en viss vältalighet, sådan som äfven den mest råa menniska kan utveckla i vissa ögonblick af hänförelse. Flyktingens förutsägelse förverkligades fortare än han sjelf anat. Malö Guern hade icke hunnit blifva fullkomligt dränkt, och med hans starka kroppskonstitution dröjde det blott två eller tre minuter tills han började röra på sig; han uppkastade det nedsväljda vattnet, hans ögon öppnade sig småningom, och med en mer än vanligt sträf, men dock fullkomligt redig röst, mumlade han: — Jag fryser mycket! . . . hvar dj--In är jag? I