Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 3

Jägarens förtviflade dödsskrik nådde hans öron. Han begrep genast hvad som försiggick. Må vi tillstå sanningen! Den person, som vi valt till hjelte för denna berättelse, var en menniska och icke en engel. Det första intryck han erfor, då han hörde vedhuggarens. heniska nödrop, var känslan af en innerlig tillfredsställelse. Å — Den uslingen är straffad såsom han förtjenar, och detta på ett hastigt och förskräckligt sätt, mumlade han för sig sjelf; ja, Gud är rättvis! Denne man skall icke förlofölja mig mer! Men nästan i samma ögonblick kände Vaubaron en rysning öfver den oidla och hämdgiriga tanke, som nyss uppsprungit i hans själ. — Hvad! fortfor han i sin monolog, jag vågar häda Guds namn och jag tänker låta en menniska dö i mins närvaro utan att bringa honom någon hjelp! — Det är uselt, lågt! ... Det är ett brott, en skändlighet! . Den man, som håller på att dö, är min fiende... Hvad gör det? — För öfrigt, jag bedrager mig, dot är icke mig han följer, ty han känner mig icke. Det är den dömde, samhällsvådlige brottslingen som han vill ertappa . . . Det är den förrymde galerslafven som han vill gripa -.. Denne man tror sig uppfylla en pligt ... Denne man är en kristen, han är min broder, och jag bör ju hjelpa min broder om jag vill att Gud en gång skall hjelpa mig sjelf! . .. Det är afgjordt .. . ja, jag skall rädda honom eller dö med honom! ... (Forts)