Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 3

gifvenhet, liknande den, som schakalen eller tigern hyser för sin maka. Van, såsom hon var, att dela denna lågsinnta mans usla lott kände hon sig, vid tanken på att förlora honom och stå ensam qvar i verlden, fattad utaf en gränslös förskräckelse. Lik en galning sprang hon fram och tillbaka utefter Penfeldsflodens gräsbevuxna strand, slet sig i håret och utstötte hemska klagorop, medan hon, utan att sjelf veta det, upprepade lösryckta bitar ur böner blandade med svordomar och förbannelser. — Mod min Malö! skränade hon emellanåt, — håll dig uppe! . jag öfverger dig icke . . jag är här . . . mod! ... mod!... Du skall bestämdt räddas . . . I sjelfva verket gjorde den olyckliga qvinnan rakt intet för att rädda sin man. Naturligtvis kunde icke heller hon simma. Icke ens en tanke på att afbryta en pilgren och räcka åt sin nödstiällda make föll henne in; hon kunde icke en gång — till den grad hade fasan gjort henne blind — mera urskilja sin man, der han arbetade i det strida strömdraget. Malö Guern hade utan tvifvel varit förrad såvida icke hjelp hastigt kommit. Men hjelpen kom i grefvens tid. Vaubaron, hvars krafter blifvit alldåeles uttömda under den fruktansvärda strid han nyss utkämpat, och hvars arm blödde ur de djupa sår dem hundens skarpa tänder förorsakat, lemnadt med långsamma och tunga steg det ställe som varit skådeplatsen för den vilda envigeskamp vi nyss skildrat. Han hade icke hunnit långt då galerslafs