Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 2

tog ett väldigt skutt och — hans skarpa tänder trängde djupt in i Vaubarons venstra arm. Men i samma ögonblick höjde sig den högra, nu väpnad till hämd och — den katalanska knifven försvann ända till fästeti vilddjurets bröst. Under hemska rosslingar sjönk Orm till jorden, och häftiga dödsryckningar skakade hans lemmar. Malö Guern älskade sin hund. För honom var det fruktansvärda djuret ett godt medel till penningförtjenst och dessutom rådde en viss sympati mellan deras vilda lynnen. När han nu hörde hundens dödsrosslingar och deraf kunde förstå att hans trogne tjenare kämpade den sista kampen, råkade han uti ett förtvifladt raseri — han utstötte eder och förbannelser och ursinvig röt han till: — Ah! han har dödat min hund, den uslingen! Jag skall minsann också döda honom sjelf! Ja, jag vill och jag skall döda honom ! Medan han talade detta, hade Malö Guern lagt bössan till axeln och, sedan han sigtat åt det håll hvarifrån de olika ljuden låtit höra sig, gaf han eld. Skottet brann af och kulan försvann i den mörka rymden; men vid det blixtsnabba eldskenet varseblef vedhuggaren ÖOrms ännu sprittande lik och den förrymde galerslafven, som gick sin väg från valplatsen, men långsamt och stapplande såsom en menniska, den der knapt förmår bära sin egen tyngd. 30 Denna syn återgaf Malö Guern hoppet om ett lättvunnet byte.