Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 2

Hans afsky och fasa stego nu till en oerhörd grad; och liksom träffad af en elektrisk stöt, fick han ögonblickligt sina krafter och sin själsnärvaro tillbaka. Han reste sig häftigt upp, grep med begge händer tag i hundens hals och klämde denna våldsamt för att strypa odjuret . . . Det var en kort men förfärlig strid, denna nattliga förtviflade kamp mellan en mensklig varelse och en vidunderlig och vildsint hund. Än hade Vaubaron fördelen på sin sida och var nära att besegra sin motståndare, än kände han sina krafter svika och trodde sig redan vara vilddjurets rof. Malö Guern, som stod på stranden midt emot och ingenting kunde se, men deremot hörde de våldsamma sprattlingarne mot den slippriga marken, hundens qväfda läten och mannens konvulsiviska utrop, hade icke svårt att gissa sig till hvad som föregick och ropade gång på gång, för att uppmuntra hunnen: — Mod, Orm! ... hugg i!... hugg il... Hurudan skulle väl utgången ha blifvit på denna ovanliga och onaturliga tvekamp? Vi kunna icke säga det. Sannolikast hade väl dock varit att segern slutligen stannat icke på mannens utan på hundens sida, om den förre icke haft något annat försvarsmedel att tillgripa än sin egen styrka. Lyckligtvis erinrade sig Vaubaron hastigt den katalanska knif han hade på sig i fickan. För att få tag i denna måste han släppa hundens strupe. — Han släppte den; — knappt kände sig hunden befriad från de stålfingrar som varit nära att gqväfva honom, förrän han