Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 2

Malö Guern kände sig nu fullkomligt öfvertygad om att det kloka djuret icke förlorat den förrymde galerslafven ur sigte. Mannen och hustrun framkommo nu i sin tur till flodstranden . . . Ett mellanrum af på sin höjd trettio fot skilde i detta ögonblick jägarne från villebrådet, hunden från galerslafven . .. Orm skällde nu med förfärligt raseri och ekot i dalen återgaf och fördubblade det vilda skallet. Malö Guern bjöd förgäfves till att bringa honom till tystnad och att lugna honom — smekningar och stryk tjenade nu icke mera till någonting. — Hunden fortfor att rasa utan afbrott oeh att genom häftiga språng söka slita sig lös från sina fjettrar. — Djn regera! röt vedhuggaren, — det förbannade djuret vill dra mig ner i vattnet. Och, som han icke längre kunde uthärda de häftiga ryckningarne, som marterade hans hand och hotade att slita armen ur led släppte han kopplet ..-. Så snart hunden ändtligen kände sig fri, gjorde han ett ofantligt språng, störtade sig midt uti strömmen, mot hvilken han lyckades kämpa med framgång, uppnådde på mindre än en half minut den motsatta stranden och kastade sig öfver den ntmattade och nästan liflöse Vaubaron, likasom jaguaren störtar öfver sitt utsedda rof. Vår hjelte spratt till, när han kände hundens vämjeliga och brännande andedrägt fläkta på sitt ansigte; han såg upp och ett väldigt och hotande gap grinade öfver honom.