Dagens Nyheter – 21 mars 1865, sida 1

Den förskräckliga hotelse som den sträfva rösten uttalat var således nära att förverkligas. Jean Vaubaron saknade visst icke hvarken mod eller kallblodighet — han hade derpå gifvit mer än ett prof — men tanken på en tvekamp i mörkret med detta rasande vidunder — tanken på att känna dess skarpa tänder djupt intränga i sitt kött — tanken på att dödas och blifva uppäten af en hund, uppfyllde honom med fasa och bevingade hans steg, trots den trötthet eller snarare förslappning som beherrskade honom. Utan besinning störtade han sig i fullt språng ned utför kullens brant, med fara att vid hvarje steg blifva innästlad i törnbuskar eller halka omkull på de slippriga stenarne och hufvudstupa falla utför branten. Lyckligtvis inträffade dock intet af allt detta, utan fyktingen kom helbregda ned i dalen fram till stranden af Penfeld. Der stannade han, men endast ett ögonblick, för att hemta andan; sedan kastade han sig utan tvekan i vattnet, ehuru han icke kände dess djup. Han hoppades nemligen att hunden nu skulle förlora spåret och icke vidare kunna följa honom. Med lätthet passerade han den första tredjedelen af flodens bredd, och vattnet stod honom icke högre än till medjan. Men i samma mån som han nalkades midten, ökades djupet och strömmens våldsamhet blef oemotståndlig. Vaubaron gick dock oafbrutet framåt ... Plötsligt förlorade han fotfästet; den våldsamma strömhvirfveln fattade honom och han