Dagens Nyheter – 20 mars 1865, sida 3

Dessa ord vexlades mellan mannen och hustrun i samma ögonblick som Vaubaron inträdde på skogsslätten och med tunga och mödosamma steg nalkades kojan. Mariic återtog: — Har du bössan laddad? — Ja — svarade Malö — laddad med två kulor . .. i — Jag tycker, Orm nu morrar starkare . .. — Du har rätt, och jag stiger följaktligen upp... Vedhuggaren hann knappast lemna det med några usla linnetrasor höljda halmläger som tjenade honom och hans hustru till äkta säng och hade: ännu icke haft tid nog att pådraga kläderna, då flyktingen befann sig midt framför hyddan. Genast lät hunden höra ett förskräckligt och ursinnigt tjutande. Det var omöjligt att misstaga sig på naturen af detta läte ... Fienden eller, rättare sagdt, det menskliga villebrådet, måste vara nära! . .— Ah! skrek Mariic — du ser! — Jag sade dig ju, att han icke var långt borta! — Det är ingen tid att förlora . . .svarade Malö. I detta ögonblick öppnade han luckan och uttalade med ljudlig stämma detta: hvem der? . som vi redan hört ljuda i mörkret. Våra läsare känna hvad som sedan följde. (Forts.)