Den sträfva: rösten befallte honom tiga samt återtog: — Om den som går förbi är en hederlig menniska, så råder jag honom för hans eget bästa att svara, och det genast . . . Om han icke svarar, är han dödens man, ty jag släpper då straxt min hund på honom och denna har en glupsk aptit . . . Det lärer finnas en förrymd galerslaf här i trakten . . . Olycklig då den, som nattetid stryker omkring i skogarne och icke vill uppge sitt namn. Flyktingen vidblef dock sin tystnad, såsom man lätt kan tänka sig, och lemnande den banade vägen började han af alla krafter springa tvärs öfver skogslätten. Han uppnådde snart den motsatta sluttningen af kullen, som var ytterst brant och ledde till en trång och slingrande dalgång. I djupet af dalen framflöt den lilla Penfelds-strömmen, skuggad af hundraåriga pilar. Denna rann vanligen långsamt och var föga djup, men under nattens lopp hade den svällt upp och genom det starka hällregnet blifvit förvandlad nära nog till en störtflod. Vi vilja för ett ögonblick lemna flyktingen och återvända till kojan, hvarest en lika oväntad som vigtig händelse förbereddes. XXI Malö Guerns hund. Vid full dager och belyst af solens strålar erbjöd denna usla boning en pittoresk an