Dagens Nyheter – 20 mars 1865, sida 1

var nu icke mera en fånge, den luft som fyllde hans lungor var frihetens herrliga luft!... Stormen, denna bullersamma medbrottsling vid hans rymning, tycktes nu börja aftaga, nu sedan verket var fullbordadt . . . Blixtarne blefvo nu mindre bländande och mindre täta; — äåskdånet började allt mer och mer aflägsna sig; det våldsamma regnet afstadnade; endast vinden fortfor att rasa och dref de spridda molnen i vild flykt mot horisonten och redan framskymtade på flera stillen den klarblåa himmelen beströdd med myriader stjernor. Jean Vaubaron var alldeles genomvåt såsom hade han legat i hafvet, samt höljd af gyttja och smuts från hufvud till fötter. Han lemnade skyndsamt fästningsmuren, följde ett stycke den slingrande och illa underhållna väg, som ledde till befästningsarbetena, skyndade in på första biväg han påträffade och följde denna oupphörligt framåt. Hvarthän gick han väl? Han visste det ännu icke sjelf. Han afvaktade dagens inbrott för att då uppgöra en bestämd plan för sin vandring ... Det vigtigaste för ögonblicket var att med tillhjelp af nattens mörker hinna så långt bort från Brest som möjligt — lägga en så vidsträckt rymd som möjligt emellan fängelset och dess undkomna offer; ty vid första dagningen skulle man otvifvelaktigt upptäcka repet, som var fastgjordt vid bröstvärnet och denna upptäckt skulle genast sätta i rörelse alla traktens spårhundar . .. Landsvägarne i Bretagne äro, såsom de flesta hafva sig bekant, i allmänhet ganska