Dagens Nyheter – 20 mars 1865, sida 1

Hans krafter började uttömmas. — Endast med den största ansträngning förmådde hans händer hålla :honom qvar vid repet, på hvilket han sväfvade öfver afgrunden ... Hastigt gjorde han en förfärlig npptäckt Han hade nu kommit till ändan af tåge utan att ha uppnått marken, och han visste icke om det afstånd, som ännu skiljde honom från denna, var så kort att han kunde släpps sitt tag, utan att riskera att krossas i fallet Han visste icke heller om han under sitt fall skulle stöta på några spetsiga klippor hvilka ögonblickligt skulle förvandla hans kropp till en blodig köttmassa. — Gud vare med mig! ... sade han med låg röst. Och han släppte sitt tag. En ilning genomlopp hans lemmar; — blodet sprutade ur hans näsborrar; — det tycktes honom som om han ilade genom ett moln af eld, derpå stötte hans kropp med en oerhörd våldsamhet mot en fuktig mark eller snarare en träskartad gyttja och han blef helt förvånad när han efter loppet af några sekunder kände sig åter i besittning af sina sinnens fulla bruk; han blef helt förvånad, säga vi, att känna sig ännu lefva. På samma gång fattades han af en hejdlös glädje; en outsäglig yrsel bemäktigade sig hans väsende . .. Han hade ju ensam fullbordat detta nära nog overkställbara företag, och hade endast sitt tålamod, sin öfvermenskliga själsnärvaro att tacka för det lyckliga resultatet . . . Han hade nått sitt stora mål! . . . han