Dagens Nyheter – 20 mars 1865, sida 1

dåliga under hvilken årstid som heldst, men blifva mycket snart vid regnigt väder nära nog omöjliga att färdas på, till och med för de starkaste fotgängare. Det våldsamma regn, som utan afbrott fortfarit sedan aftonen förut, hade helt och hållet upplöst och till en enda lerpöl förvandlat vägen på hvilken vår hjelte vandrade. Så obeqväm och vi kunde nästan säga vådlig än vägen var gick dock Vaubaron i förstone med lifliga och raska steg, såsom den menniska går som vet att frihet och lif bero på snabbheten af hennes flykt. Men ack! . . . småningom, utan att han sjelf märkte det, började farten aftaga; ofantliga klumpar af fet och klibbig jord hade fästat sig vid hans skor och gjorde dessa tyngre än om deras bastanta sulor varit af massivt bly. Detta var icke allt .. I samma mån som den feberaktiga själsspänning, som i början gifvit honom krafter upphörde, kände Vaubaron en till vanmakt gränsande svaghet efterträda sin förra koustlade styrka. Tre dagar, tillbragta utan ringaste föda, tre dagar under de fruktansvärdaste mödor och qval, det var mera än menniskokroppen, den måtte vara hur stark och kraftfull som heldst, kan uthärda. Vår hjelte kände sig svindla och en gnagande hunger började rasa inom honom . .. Han försökte att döfva dessa olidliga smärtor genom att dricka stora qvantiteter af det gyttjiga vatten som forsade vid sidan af den smala vägen. Vi behöfva väl icke säga