Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 2

Men också denna gång trädde hans dotters bild framför honom, strålande och klar, oaktadt det öfverallt herrskande mörkret. Också denna gång mumlade han: — Nej, nej, jag vill ej svigtal! . . . Jag vill strida ända till det yttersta för att återvinna friheten, och om jag dukar under, skola mina bödlar åtminstone ej få annat än mitt lik. Men hvad skulle han göra? . . . Hvad skulle det väl blifva af honom? . ... Hvar skulle han gömma Sig? Vv Att åter klättra upp på taket och intaga sin förra plats på vinden var omöjligt. Att stanna, qvar der han befann sig, utsatt för allas blickar, var det likaså ... Hvarje ögonblick kunde en rund passera. Utomdess led tiden och redan i daggryningen skulle artilleristerna inställa sig för att affyra reveljskottet. Vaubaron sade allt detta till sig sjelf, och hans förtviflade blick vände sig mot himlen för att anropa Gud som så tydligt syntes vägra honom sitt beskydd. — Allsmäktige Gud! fader i himlen! stammade han, haf medlidande med. mig!... döda mig eller rädda mig! I detta ögonblick vaknade inom honom en idd och han skyndade att utföra den liksom om den varit en himlens ingifvelse. Han böjde sig ned till marken och med tillhjelp af sin knif uppryckte han en grästorfva ungefär två fot bred och sex fot lång. Derefter gjorde han en djup urhålkning i mullen och sedan han i alla riktningar kringkastat den uppgräfda sanden, lade han sig ned i gropen liksom en död, hvilken i sin kista