Liksom den föregående aftonen afvaktade Vaubaron icke blott mörkrets inbrott utan äfven kasernklockans förkunnande af midnatt för att nedstiga från bjelken och börja handla. Han begaf sig då till den aflägsnåste delen af vinden och framtagande ur sin ficka sin knif lösgjorde han på ett ställe de ribbor som uppburo takets skiffer. När det var, gjordt borttog han skifferna för att åvägabringa en öppning så stor att han kunde krypa derigenom. Genom denna öppning kröp han ut på det branta taket, och stödjande båda fötterna emot takrännans kant, väntade han till håns ögon så hunnit vänja sig vid mörkret att han kunde igenkänna hvar han var. Efter några minuter kunde han också nästan fullkomligt göra sig reda derför. Rakt under sig: hade handen vallgång, der kanonerna voro uppställda. Denna vallgång var gräsbevuxen. Långt bort i fjerran, doldt af mörkrets ogenomträtigliga slöja, utbreddesig fältet. Här och der syntes det svaga skenet af en lampa tränga ut genom en stugas fönster förrådande att matmodren ännu ej lemnat sin spinnrock. På högra sidan låg hafvet hvars silfyerglittrände böljor bjert afstucko mot den mörka himlen. En djup tystnad herrskade öfverallt endast störd af vågornas dofva brusande. Långt bort hördes också, ehuru svagt, en hunds skällande. Men i karsernen syntes alla sofva, och intet ljud förnams från bagnons byggnader. Vaubaron kände sitt hjerta slå af hopp.