Galerslafs-Jägarne, (Forts. af Jean Vaubarori) (Forts. fr. ngo 55—065.) Han vände sig derför på sin bjelke, hans ögon -slöto sig åter och för andra gången insomhade han tungt. När han nu vaknade hade klockan redan slagit tolf, ett blåaktigt sken inföll genom den lilla tätt under täkåsen sittande gluggen och gaf de hvarandra korsande bjelkarna någonting fantastiskt. Vaubaron kände att hvilaun gjort honom godt och att han till stor del återfått krafterna. få Ehuru han lingenting ätit den föregående aftonen var han, ej hungrig, men han plågådes deremot af en föttärande törst. Om det fanns någonting omöjligt i verlden, så var det för honom just att få släcka dennu törst. Vaubaron försökte derför att glömma den genom att sysselsätta sina tankar med den plan han borde utföra för att leda den sista delen af sin Tymmning till ett lyckligt resultat. I Denna! plan var enkel och syntes ej behöfva löpa fara att stöta på alltför stora svårigheter då ögonblicket till dess utförande var inne. Vi skola äfven inom några minuter erfara buru vår hjelte bar sig åt för att åvägabringa hvad som ännu endast var ett förslag. Återstoden af dagen förflöt.