svagt flämtande sken som han ej kunde förklara. Hvarifrån kommo väl dessa strålar? Ack, flyktingen skulle endast alltför snart erfara det. Må man tänka sig den förtviflan som grep honom då han, dragande sig några steg längre bort, varseblef längs efter sluttningen en mängd lyktor fästade vid stolpar, emellan hvilka skildtvakter promenerade af och an. Kommissarien ville hålla det ord han aftonen förut gifvit, han ville innan nattens inbrott ha flyktingen i siäa händer. Öfvertygad om att fången ej kunnat lemna staden hade han öfverallt låtit uppställa vakt. Vär hjeltes flykt blef således helt och hållet omöjlig, just i det. ögonblick då hän ansåg den nästan verkställd. Han nödgades antingen erkänna sig besegrad eller ock med knifven i handen bana sig en väg genom soldaternas leder. Och icke ens då skulle hån återvinna friheten, ty kulor skulle hvina omkring honom och han skulle snart nedsjunka död bland sina oskyldiga offers lik. Detta var för mycket för Vaubaron. Denna felslagna förhoppning, den förfärligaste, den grymmaste af alla dem för hvilka han under de sista tjugofyra timriarna varit utsatt, gjorde på honom samma yerkan som en dolk stucken i hans hjerta, Den olycklige nedsjönk förkrossad, tillintetgjord bredvid kanonen som på morgonen förkunnat hans flykt. Om i detta ögonblick en rund passerat, hade den ej behöft leverera någon batalj för