— — Jag har väntat länge, sade han, jag har lidit grymt, men Gud har ändtligea medlidande med mig... denna natt synes allt förena sig för att skydda och gynna mig. Den sträcka han hade att tillryggalägga från det ställe der han befann sig, till vallgången, kunde högst belöpa sig till några tjugo steg. Flyktingen, hvars fötter icke drogo gig ifrån rännans kant, kröp med den största försigtighet utefter det sluttande taket fram till byggnådens hörn, i hopp att någoustädes stöta på en af dessa jernringar af hvilka taktäckarne betjena sig för att hålla sig uppe på taken. Hans förhoppningar sveko honom ej. Hans högra hand stötte snart emot en dylik och utan att förlora en enda minut löggjorde han tåget som han bar kring lifvet och då det minst vår fyratio fot långt, fästade han det dubbelt i ringen, hvarefter han med båda händerna halade sig utför det ned på marken. Derefter drog han på linan för att få den lös och när han åter hade den i sina händer riktade han stegen skyndsamt till vallens yttersta kant. — Åh, jag behöfver nu endast rulla mig utför den här brentå backen och sedan med tillhjelp af mitt tåg klättra öfver muren som! omgifver hela detta fördömelsens tillhåll för att vara fri, sade han. Förstår du detta ord, min Blanche? . . oo fril. .. fri! En sak oroade honom likväl ännu. Det förekom honom då han böjde sig ned öfver vallen som om dernere ej alldeles herrskade samma mörker som öfverallt annorstädes, han tyckte sig här och der spåra ett