Charad, N:r 11. Mitt första, ined ett e förlängdt, En liten jordfläck är, Af blåa böljor innestängdt, An ensamt och än undanträngdt Emellan kala skär. Det är ock namn på en person Som mycket väsen gjort Och som det hört till sällskapstov Att nämna, immerfort. Mitt andra man i kyrkan ser, I fängelset också; I husen färre, eller fler, Af det man träffar på. Den som är smidig, nätt och smal Så lätt mitt andra har. I fråga om ett räknetal Det alltid nyttigt var. Mitt hela var i hedenhös Ett eget krigarsätt. Dervid kom ingen flykting lös, Ty der fans ej reträtt.