Dagens Nyheter – 17 mars 1865, sida 3

XVIII. Ett krossadt hopp. Vi skola säkert lifligt öfverraska våra läsare då vi säga dem att Vaubaron, så snart kommissarien och hans agenter aflägsnat sig, insomnade på bjelken der han låg, och att hans sömn var så tung att den liknade en svimning, Ingenting var likväl naturligare än hans sömn, som alls icke var något bevis på ett osannolikt hjeltemod. Naturen återtog endast sina rättigheter. Vaubaron hade på några timmar bortslösat alla sina krafter, hans nerver och hans muskler hade så länge faran varit öfverhängande bibehållit spänstigheten, men nu då hans lif och frihet ej längre hotades, nu var han tillintetgjord, nu dukade han under för den oemotståndliga makt som heter sömn. Vaubaron skulle i detta ögonblick ha sofvit emellan stupstocken och bilan, han skulle ha sofvit på skenorna till en jernvig, han skulle ha sofvit framför en laddad kanons mynning. När han åter vaknade väcktes han af en knall så fruktansvärd att han i den första förvirringen trodde att taket störtade tillsammans öfver honom. Dagen hade redan grytt och det var reveljskottet som kallade fångarna på fötter. Måhända påminna sig våra läsare att vi, då vi beskrefvo bagnon, äfven sade att den omätliga byggnad som är bestämd för fån