Uleåborgs marknad och medfört en för färden derifrån till Torneå lånt häst jemte åkdon. Ollakka har efterlemnat hustru och fem barn; hans följeslagarinna man och fyra barn. Julius Cesar. Första franska upplagan af detta arbete lärer utgöra 200,000 exemplar. Sannolikt är dock denua uppgift öfverdrifven. En annan mycket säkrare uppgift är att 13,000 exemplar voro på förhand beställda hos förläggaren och att han redan är färdig att trycka en ny upplaga. Pe vandrande affiseherna i London. Under lord Shaftesburys ordförandeskap hölls för några dagar sedan ett intressant möte i London. De församlade voro Boardmen? såsom de lefvande annonser sjelfve kalla sig, hvilka vandra fram och åter på trottoirerna och bära sina på bräder uppklistrade tillkännagifvanden på axlarne eller medelst illuminerade hattar på hufvudet. Afförhandlingarne vid mötet visade sig att denna nya industrigren i London redan räknar 1500 intressenter, hvilka alla för ögonblicket blifvit beröfvade sin tarfliga utkomst (6 å 7 rdr i veckan). Sedan några dagar har nemligen polisen drifvit bort dessa vandrande annonser, emedan en trupp, som, för att göra sitt bräde så synbart som möjligt, bar det för ögonen på sig, liksom ilskna tjurar, råkade knuffa omkull ett äldre fruntimmer. Nu begärde de att lord Shaftesbury, den verldsbekante filantropen, skulle hjelpa dem, hvilket han ock lofvade att göra; han rådde dem till en början att uppsätta och underteckna en petition till parlamentet mot polisens intrång i deras rättigheter. Dagens parisermode. Franska tidningar och korrespondenter uttala sin förundran öfver den galenskap, som de till den förnäma, rika, sysslolösa, lättjefulla, efter retande tidsfördrif och nya, pikanta upptåg jagande Pariserverlden hörande damer utveckla i det nu rådande modet på baldrägter. Il est trop montant (den går för långt upp, är alltför hög), ljuder det nu ständigt inom den klädningsprofvande dameverlden i Paris. Diskonton faller på alla börser i Paris, hvad underligt deri, då de herrligaste skatter komma i dagen och — komma för mycket i dagen. Cest ga! På Seineprefekten Haussmanns sista bal infann sig äfven en äldre dam, som beledsagade sin unga brorsdotter. Hon bar en mycket smakfull klädning af grått siden, med allt nödvändigt tillbehör af spetsar, diamanter etc., men klädningen gick för långt upp på halsen. Jägaren förklarade efter en snabb, pröfvande blick, att hon ej bar någon baldrägt, och vägrade henne inträde. Damen bönfaller, pockar, åberopar sig på sin ålder och svaga helsa; men den som är sjuk, må stanna hemma, blef svaret. Slutligen gick man in på att låta bjudningskortet komma till prefektens ögon, då inträde tilläts, oaktadt den anstötliga, för litet urringade drägten. Från alla håll göras ock reflexioner öfver den omåttliga lyx i — brist på tyg, som utvecklas i de öfre regionerna af de fina dametoiletterna i Paris. Man kan ej mera anständigtvis upp träda på en förnäm bal i en aständigt tillslutande klädning. Habilln är degraderad till deshabilln. Edm. Texier säger i Sitcle: Det lönar knappast mödan att tala om hvad som ännu återstår af klädningslifvet (corsage). Våra damer kläda sig nu, såsom vildarnes qvinnor i de sydamerikanska skogarne, med halsband.? En författare i tidningen Le Monde utropar i siu ifver: Om någon af våra modeprinsessor skulle visa sig offentligt i baldrägt, skulle den förste bäste poliskonstapel sälta henne i kurran och polismästaren döma henne skyldig.