Dagens Nyheter – 17 mars 1865, sida 2

ligt gagnlösa ansträngning, skulle dock medföra ett oväntadt, ett omitligt resultat, ty Vaubaron kände att hans högra fot ej längre sväfvade i rymden som den hittills gjort, utan att den i stället hvilade på någonting fast och skarpt. Läsaren förstår lätt att han trampat på en fönsterlist, och han beslöt ögonblickligt att slå sönder en ruta och söka sig en tillflykt in i huset, öfvertygad att bullret nere på gården helt och hållet skulle qväfva ljudet af glasets splittrande. Han trodde också att han, om slumpen gynnade honom, kanske skulle intränga i ett tomt rum i stället för i en af soldaternas salar, och lifvad af detta hopp ämnade han just slå sönder den ena rutan då han med en hänryckning, omöjlig att beskrifva, fick se att ett af fönstren i den öfre våningen stod till hälften öppet. Med öfvermensklig styrka svingade han sig dit upp och klättrande med en apas vighet från den ena fönsterlisten till den andra, omfattade han slutligen med den onaturliga kraft som endast faran skänker, bågen till det öppna fönstret och i ett nu var han inne i rummet. Vaubaron hade till allt detta behöft mindre tid än vi för att berätta det. I det ögonblick han försvann genom fönsteröppningen uppnådde hans förföljare just det hörn af gården der rännan satt, och deras facklor kastade ett bländande sken öfver hela husets facad ända upp till tredje våningen. Tack vare detta sken kunde Vaubaron se att han inträngt i en sal utefter hvars fyra väggar stodo tjugo sängar.