då han efter ett ursinnigt springande öfver gården stötte emot den höga mur som omgaf den. Nu hördes på afstånd, från hamnsidan till ett oredigt sorl, först doft sedan tydligare och Vaubaron tyckte sig också långt bort i fjerran skönja ett svagt sken. terigen genljöd ett skott. Det var Dagobert som i sitt vilda nit lade an utan att veta hvarthän han skulle sigta. — Det är således på detta fördömelsens ställe jag skall sluta mina dagar! tänkte Vaubaron. Jag känner mig ej ega hvarken styrka eller håg att lefva längre! . . . Åh, jag svär vid Gud och hans heliga moder att ej en enda bloddroppa skall flyta för min hand men som motstånd är döden, vill jag i det yttersta göra motstånd så att de åtminstone må döda mig. Men knappt hade mekanisten uttalat dessa ord förrän han höjde sin sänkta panna. En tanke hade med blixtens hastighet flutit genom hans hufvud. Den höga mur mot hvilken han flämtande stödde sig, skilde, som vi redan veta, bagnons gård från sjösoldaternas kasern. Om det funnes något medel att klättra öfver denna mur skulle han måhända ännu kunna hoppas på räddving. Emellertid närmade sig ljudet af steg och röster allt mer och mer. Han måste skynda sig! . .. Flyktingen måste vara försvunnen innan menniskojägarne fingo sigte på honom. (Forts.)