Detta obeskrifliga, till vansinne gränsande tillstånd, varade dock endast några minuter; då inträffade reaktionen, och det var som om en elektrisk gnista i ett nu skänkt nytt lif åt Jean Vaubarons ögonblicket förut så förlamade kropp och själ. — Det är slut! mumlade han. Jag har förlorat spelet . . . mig återstår intet hopp mera . . . Men jag vill ändå strida . . . strida till det sista! .. . Med undantag af att utgjuta blod vill jag ingenting uraktlåta för att blifva fri . . . först sedan jag åter känner den dubbla kedjan kring min fot, vill jag erkänna mig besegrad. Mekanisten släppte nu sitt tag och utan att tänka på att han kunde slå ihjäl sig, hoppade han från den betydliga höjden ned på marken. Lyckligtvis nedföll han på fötterna, men ehuru skakningen var förfärlig, hindrade den honom ej att fortsätta sitt springande och fly med otrolig hastighet. Fly! Är ej detta ord en grym ironi då det användes på en persou i vår hjeltes förtviflade belägenhet? Var det honom väl möjligt att fly då gården, hvarpå han befann sig, endast hade en enda utgång: den galerport hvarifrån han aflägsnade sig. Inom några mwmuter skulle ganska säkert bagnons milis, fångknektar och uppsyningsmän vara på fötter, skallgången efter djuret som sluppit ur sin bur skulle börja, och Vaubaron, snart omringad, skulle antingen på stället blifva skjuten eller ock, belagd med dubbla kedjor, återföras till sitt fängelse. Se der hvad den olycklige sade sig sjelf