Vaubaron hörde kulan hvina endast några linier från sin venstra tinning. — Jag har hoppats alltför tidigt! sade han till sig sjelf. Gud öfverger mig! ... Ah, denna gång är jag förlorad . . . ohjelpligt förlorad! XVI. Kaserngården. Under det Dagobert utstötte det ena skriket efter det andra för att tillkalla hjelp, omladdade han ifrigt sitt gevär. Vaubarons båda händer omslöto alltjemt konvulsiviskt jerngallerna. En sällsam oordning herrskade i hans hufvud; en början till yrsel bemäktigade sig honom och han kunde ej längre göra sig reda för siu belägenhet. Det förekom honom som om allting omkring honom rört sig i en vild ringdans, och som om han sjelf slitits med i den hejdlösa hvirfveln. Det brusade för hans öron liksom dånet af ett vattenfall, hvilket nedstörtar i ett omätligt djup och för ögonen såg han blixtrar hvilka i mörkret strålade som fyrverkerieldar. Slutligen greps han helt och hållet af denna svindel som bemäktigar sig den efter en öfvermensklig strid emot vågorna utmattade simmaren, då den våta svepningen smyger sig omkring honom och döden trycker honom i sina iskalla armar,