fästa den ringaste vigt, den minsta uppmärksamhet. Derefter fattade han sitt gevär och med blixtens hastighet affyrade han det emot gallerporten efter att två gånger af alla krafter ha ropat: — Alarm! . . . alarm! Våra läsare ha redan förstått hvad som passerat. Den otroliga lycka som hittills så synbart beskyddat Vaubaron svek honom hastigt. De svaga strålarne från den brinnande stickan hade varit nog för att för Dagobert visa den på gallerportens spets sittande flyktingens silhuett. En dylik ställning var betydelsefull, och kunde intet tvifvel lemna öfrigt. Ingen annan än en galerslaf kunde utsätta sig för faran att sönderslitas af gallerverkets hvassa jernspetsar, ingen annan än en straffånge kunde ha intresse af att nattetid klättra öfver bagnons murar. Dagobert lydde endast sina order då han sände en kula efter rymmaren och han fullgjorde med så mycket större nit sin pligt, som bagnons soldater just icke äro kända för något lysande mod. Det är tvärtom en bekant sak att de hellre döda en galerslaf på afstånd än de med honom inlåta sig i en strid, hvilken dessutom alltid för soldaten utfaller olyckligt då det är naturligt att den flyktige galerslafven ingenting uraktlåter för att på sin sida få behålla fördelarne. Oaktadt mörkret hade Dagobert sigtat rätt.