Dagens Nyheter – 16 mars 1865, sida 1

Lifvad af den varmaste tacksamhet hade mekanisten några minuter förut sagt till sig sjelf: — Jag är räddad. Tillintetgjord af ångest mumlade han: — Jag är förlorad! Nästan vid alla rymningsförsök, dessa i det verkliga lifvet så ofta förekommande hemska och upprörande dramer, påträffar man dylika häftiga. och. förfärliga öfvergångar: från hopp till förtviflan, öfvergångar, som på några timmar. göra det mörkaste hår hvitt. Flyktingen . var ett ögonblick: nära att släppa sitt tag och åter glida ned på marken; trotsande faran att sarga sin kropp mot de hvassa jernspetsarnz. Hela lifvet van att öfverlägga innan han: handlade; .hejdade: han sig dock. Han . insåg att han ej skulle hinna tillräckligt långt undan för: att ej nås af facklans sken och han förstod det krafterna skulle svika honom om :han för andra gången ville försöka utföra det vågstycke han redan utfört. Han. kände det han aldrig skulle ega styrka att ännu en gång klättra upp för porten. Vaubaron :hade således. i den förfärliga belägenhet, . hvari han var, endast en utväg att taga, att öfverlemna sig åt sitt öde och undergifvet afvakta det skott som utan tvifvel skulle sträcka honom liflös och blodig till marken. Den nattliga runden närmade sig allt mer och mer. Fackelbäraren gick 1 spetsen för: den lilla truppen och han vek nu om hörnet på den närmaste brädstapeln.