Dagens Nyheter – 16 mars 1865, sida 1

En vaktgöring som drar något längre än tillbörligt är ut på tiden lär soldaten uthållighet . .. Fram ur ledet, Dagobert! . . . det är din tur nu, min gosse, — Och instruktionerna? frågade Dagobert. — Alltid desamma: Att ej låta någon misstänkt passera och att lägga an på hvarje galerslaf som försöker rymma. Bra! . .. jag skall rätta mig derefter :.. Men glömmen ej bort mig . . . Låten mig ej stå här alltför länge. — Var lugn, min gosse, när tiden är inne blir du aflöst. — Apropos: hvem lånar mig litet tobak? . Jag har glömt min pung antingen på högvakten eller också hemma. — Ja så, du har glömt, din tobakspung? utropade underofficern. Jag tycker om den der osanningen, din snålvarg! . . . Just som om du inte vore känd! . . . Der har du tobak . . . men i morgon vill jag hå igei den, begriper du? — Naturligtvis! . . . Stor tack! Vaubaron hörde dessa ord lika tydligt som om han varit ibland den grupp som utbytte dem. Han hörde dem, men han förstod dem ej, ty hela hans själ var upptagen af en enda tanka: — Huru är det möjligt att dessa karlar ej se mig? .. De måste slutligen upptäcka mig! : Mekanistens slutsats var riktig. Huru kunna förmoda, huru kunna antaga att ej någon af soldaterna skulle höja blicken