Dagens Nyheter – 15 mars 1865, sida 3

Så snart Vaubaron öfvertygat sig om att alla de utlofvade artiklarna funnos der och att de voro 1 godt stånd, skred han, skälfvande af glädje, till sin förklädnad. Ehuru det djupaste mörker omgaf honom klädde han sig med en snabbhet gränsande till det otroliga. När han fulländat sin toilett satte han på sitt hufvud peruken och på den den lilla blanklädershatten. Linan lindade han kring sitt lif och deröfver knäppte han det röda ylleskärpet, hvilket helt och hållet dolde den. Derefter gömde han knifven i sin ficka och han var nu från hufvud till fot förvandlad till en den kungliga flottan tillhörande matros. För att så mycket som möjligt förvärra efterspaningarna var det en vigtig sak att styrelsen ej fick den ringaste nys om att fången rymt förklädd. Vaubaron förstod det. Han rullade derför tillsammans sina galerslafskläder och stoppade in dem i muren. Han ditlade äfven de tio guldstycken han lofvat den unge galerslafven som betalning för matrosskruden; derefter satte han stenen tillbaka på sin plats och den dolde så väl öppningen att icke ens den mest skarpsy nte at Brests embetsmän kunnat, då han passerat der förbi, ana det gömställe den dolde. Så länge mekanisten burit bagnons livrå, hade den röda jackan, beviset på hans vanära bränt honom såsom en Nessos klädnad. Under matroströjan kände han sig starkare, yngre, lifligare. Tack vare cen, skulle