Dagens Nyheter – 15 mars 1865, sida 2

öfver hans mun och sammanknöt den bakom hans hufvud med en nästan oupplöslig knut. Intet ord, ingen suck hann tränga öfver sjukvaktarens så våldsamt tillslutna läppar. Tjugonde delen af en minut var nog för att utföra hvad vi beskrifvit. Sjukvaktaren, isad af fasa öfver detta häftiga uppvaknande, kastade omkring sig blickar i hvilka lästes en ångest, gränsande till vansinne. Han sade otvifvelaktigt till sig sjelf: Jag är dödens barn! och ingenting syntes sannolikare än denna förmodan. Vaubaron förstod den dödsångest för hvilken den olycklige sjukvaktaren var ett rof och han greps af medlidande. Böjande sig intill sin fånges ansigte hviskade han derför: — Hvarje motstånd är fåfängt, underkasta er lugnt ert öde, och frukta ingenting, ty jag vill er intet ondt! Ack, den arme satan tänkte ej ens p att göra motstånd; bestörtningen och förskräckelsen helt och hållet förlamade honom. Han förstod ej heller Vaubarons ord, eller ock betraktade han dem såsom ett grymt hån ty han började skälfva i hela kroppen. Mekanisten förlorade intet ögonblick för att fullända sitt verk. Begagnande sig af sjukvaktarens fullkomliga vanmakt, bandt han hans händer på hans rygg, och iakttagande alla möjliga försiotighetsmått för att ej såra honom, fastsurrade han honom derefter vid sängsa så att den fäångne ej kunde göra en en?r rörelse. Till detta ögonblick gick allt efter ön