Dagens Nyheter – 15 mars 1865, sida 1

— Var fullkomligt lugn, jag ausvarar för allt! försäkrade bagnons läkare, Jag kan tyvärr ej upprycka det onda med roten, det är en förmåga som ni ensam eger, men jag kan åtminstone hejda dess framfart. Kirurgen for genast. Vaubaron tog ett lättande andetag såsom den till döden dömde, hvilken man vid schavottens fot skänker nåd. Faran var ändteligen försvunnen. Mekanisten -skulle den dagen få slippa ifrån med plåster och grötar och när den följande dagen operationens timma slog, då skulle han redan vara långt borta. Må vi låta en ändlös dags långa timmar förflyta utan att serskildt uppehålla oss vid dem, vare det nog sagdt att Vaubaron ända till slutet samvetsgrannt utförde sin roll, jemrande och klagande: oafbrutet. Vid niotiden närmade sig sjukvaktaren, som hade vakten i den sal hvari Vaubaron låg, mekanistens säng. — Huru är det med er? frågade han. Känner ni er bättre? Ack nej, värken ökas oupphörligt, svarade Vaubaron. — Åh, det inbillar ni er bara . . . Jag har emellertid skött om er så väl som trote någon och ända sedan i morse har ni fått skrika och larma huru mycket ni velat . .. Nu tycker jag det vore tid att ni visade er litet tacksam, och att ni åtminstone inte lade riktigt an på att hindra mig ifrån att sofra. — Hindrar jag er ifrån att sofva? — Ja visst gör ni det... ni skriker