Dagens Nyheter – 14 mars 1865, sida 2

Uppsyningsmannens hvisselpipa lät nu höra sig och galerslafvarna återvände till sitt arbete. De samtal emellan de två fångarna vi här meddelat våra läsare, hade egt rum i början af månaden, Med otålighetens långsamma och ihållande feber väntade Vaubaron på att månen skulle ingå i sitt sista qvarter på det att ett fullkomligt mörker skulle gynna hans rymning. Ändtligen randades den tjugofemte. Det var natten mellan den tjugusjette och tjugusjunde som vår hjelte beslutat utföra det djerfva spel som antingen skulle återskänka honom friheten, eller ock omgifva honom med en fångenskap ännu strängare, ännu förfärligare än den han hittills uthärdat. Så snart fångarne den tjugufemte på aftonen återvändt till salarna kastade sig Vaubaron på sin brits, liksom om han varit tillintetgjord af trötthet, och låtsade snart vara försjunken i djup sömn. Ljudet af jemna och lugna andetag sade honom inom kort att hans olyckskamrater sofvo. Han reste sig upp och såg sig omkring. Alla hufvuden hvilade mot den runda stock som tjenade fångarna till hufvudkudde — alla ögon vora slutna. — Ögonblicket är inne! tänkte Vaubaron. Må Gud beskydda mig!