— Ja visst . . . och det är att oi misstror mig . ..nitinker att jag spionerar på er för att sedan för styrelsen ange er för era rymningsplaner . . . kortligen, vi tar mig för en räf som vill sälja er... nå väl är det icke så? — Och om så vore? frågade Vaubaron. -— Jo jo men, så är det och jag förtänker er alls icke för era uusstankar . . . vi lefva gudpås i en tid då det icke fins vågon redlighet, icke ens vid galrerna . . . det är vid min ära mycket sorgligt! .. . Må man vara galerslaf, hvarför icke, men det oaktadt skall man väl vara hederlig karl, för fan... Lyckligtvis står det i min makt att ge er bevis på mina afsigters renhet. — Så-å. imföll Vaubaron lifligt, kan nr ge mig bevis? — Ja bevars, men tala saktare . . . Det är fan hvad mi alltid skriker . . . jag tyckte att uppsyningsmannen tittade hitåt. — Jag skall ingenting säga mera... tala ni. — Jag upprepar att jag icke finner det underligt om ni i mig ser en räf, d. v. s. en nog stor usling för att först narra en kamrat i fällan och sedan af styrelsen skaffa sig betaldt för nidingsdådet, men ni har ingenting sådant att frukta, ty jag skall bevisa er det förtroende ni vågar skinka mig . . jag vill i vår affär helt och hållet förlita mig på er heder. Jag skall uppge för er det ställe der förklädnaden och de andra sakerna äro gömda, ni må ta dem mig ovetande när mi sjelf för godt finner om två dagar, om två måna