TTT ———————— fortfor att tro sig skiljd från sina olyckskamrater. Plötsligt spratt han till. En röst svag som en andehviskning ultalade tätt invid hans öra detta enda ord. — Kamrat . . Vaubaron vände hufvudet till hälften och såg då den nykomne ligga utsträckt i hela sin längd, med armarna korslagda öfver bröstet och slutna ögon som om han varit djupt insomnad. — Jag måste ha misstagit mig — tänkte mekanisten. Men åter rörde sig den föregifne sofvarens läppar och samma röst återtog. — Kamrat, var god och hör mig. — Är det till mig ni talar? frågade Vaubaron. — Ja, just till er eller om ni så behagar till numro 280. — Hvad vill ni mig? — Jag har att språka med er om en mängd mycket intressanta saker, men framför allt ber jag er tala saktare, följ mitt exempel! Skulle man inte tro att jag sof som vore jag en riktig träskalle? — Men hvad är meningen med denna komedi? — Kors, den är ju solklar, uppsyningsmannen röker sin pipa knappa trettio steg ifrån oss och det är alldeles onödigt att han ser oss språka med hvarandra. — Hvad har ni då för hemligheter att säga mig? — Gör först hvad jag sagt er så skall ni sedan få veta hvarom frågan är.