Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 2

en qväfvande hetta förvandlade bron och skeppets däck till verkliga ugnar. Uppsyningsmännen hade just beviljat en half timmas hvila åt de under deras order arbetande galerslafvarne, som tillintetgjorda af trötthet och drypande af svett genast utsträckt sig på kajen för att i en kort slumomer söka en flyktig glömska af deras lidanden och elände. Ett stort antal granitblock, huggna i tärningsform, troligtvis bestämda till uppförandet antingen af ett bröstvärn eller en mur, lågo strödda här och der. Vaubaron låg midt i solen med hufvudet hvilande mot ett af dessa stenblock, hvars genomskinliga skugga till hälften betäckte hans bleka ansigte. Han sof icke, han önskade icke ens göra det, hans vidöppna ögon voro riktade på den skog af master, som utbredde sig framför honom och på den i fjerran liggande omätliga oceanen. Ett litet hvitt segel aftecknade sig tydligt vid horisonten emellan himlens azur och hafvet, samt ådrog sig genast hans blickar. — Ack, sade han till sig sjelf, — hvad fiskrarne i den lilla båten äro lyckliga . . . de ega rymden . . . de ega friheten . . . de ha ett hem der deras familjer som vänta dem be till Gud för dem . . . de ha barn som älska sig och som med smekningar, sina ljufvaste kyssar, helsa deras hemkomst . . . Blanche, Blanche, min lilla älskade flicka, skall du väl någonsin mera få kävna din fars kyssar på din panna?