Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 2

om han för att befria sig derifrån endast kunde använda sådana medel. Det fattades honom äfven en sak, en sak af den allra största vigt, en sak utan hvilken han icke ens kunde tänka på att fly. Vi mena en förklädnad. Vaubaron sade och upprepade ofta allt detta för sig sjelf, och han kände sin kraft svigta då han tänkte på alla de materiella omöjligheter mot hvilka hans beslut höll på att krossas. Tanken på ett sjelfmord, som han på den senare tiden förjagat, började åter anfäkta honom. Då han passerade långs efter bassinerna och han såg det djupa och mörka vattnet kände han en nästan oemotståndlig lust att störta ned i denna afgrund, till hvars botten hans tunga kedja genast skulle neddraga honom. — Man skall en dag då det är ebb ur gyttjan uppdraga ett lik med af krabborna utstungna ögon och jag har slutat att lida!... Ja, min Gud, hjelp mig ifall du vill att jag skall lefva, ty sjelf förmår jag det ej. Vaubaron anropade Gud att hjelpa sig. Gud hörde honom äfven och han betjenade sig af ett mycket enkelt medel för att åter gifva den olycklige fången det mod han förlorat. Se här bvad som tilldrog sig. Vaubaron var en dag händelsevis jemte två korporalskap galerslafvar sysselsatt med att aftackla ett i hamnen liggande krigsskepp, som skulle undergå en vidlyftigare reparation. Det var en eftermiddag i Juli månad,