Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 1

väckt. Blomstergrupperna inskränktes till den eviga halfrunda eller fyrkantiga parterren, med sina borstnejlikor, löfkojor och tulpaner, sina pioner, påskoch pingstliljor, växande inom skranket af klippta ligustrumshäckar, planterade i stjernform. En och annan kapri folie-, syrenoch jasminshäck, en och annan törnbuske fulländade taflan, och då var det en charmant anläggning. Vilja vi slutligen, till råga på det här ofvan uppräknade, lägga massan af våra smutsiga pappers tolfoch tjugofyraskillingar, väntningarne på våra gästgifvaregårdar, matsäckskantinerne, de långsamma ångbåtsfärderna, betraktade dock såsom under af snabbhet och komfort, våra tröga postkommunikationer, våra dåliga vägar och hela landsträckors liksom obebodda utseende, så hafva vi i det närmaste, som vi tro, lemnat ett utkast af det ekonomiska och sociala lifvet i Sverige för trettio år sedan. Yunglingen, som sedan dess vuxit upp, och den besökande främlingen, — ingendera skall återfinna ens några spär af hvad vi skildrat, om icke i en och annan undangömd vrå, dit den nya tiden ännu icke hunnit; ingendera skall derföre kunna göra sig en föreställning omdet fordna Sverige med dess perlfärgade möbler och hemväfda gardiner, dess ottetröskning och dess färder med brinnande bloss juldagsmorgonen till kyrkan, dess nykterhet i låneväg och dess omåttlighet i dryckeslag, dess enkelhet och tarflighet, dess råhet och hjertlighet — kort sagdt, detta gamla Sverge, med sina fel och förtjenster, som nu för alltid gått till hyvila.