med andra ord vill säga, att den kedja som fjettrat honom vid hans gamla kamrat löstes från dennes ben, hvarefter Vaubaron erhöll tillstånd att till sitt skärp upplyfta och der fästa den nu fritt hängande bojan. För första gången sedan den olyckliga dagen då Vaubaron blef anklagad och dömd kände han någonting liknande glädje. Denna sönderbrutna kedja föreföll honom såsom en symbol af den snara frihet som han svurit att förskaffa sig. Befriad från hopkopplingen behöfde han ej mora göra en medbrottsling af sin kedjekamrat, han lopp ej mera någon fara att blifva angifven, förrådd, såld af en falsk bror. De två vilkor som han ålagt sig sjelf och genom hvilka det iändtligen skulle bli honom möjligt att försöka fly voro uppfyllda. Han egde en tillräckligt stor summa pengar att kunna förskaffa sig en förklädnad och att kunna tillryggalägga det stora afståndet mellan Brest och Paris. Han hade dessutom förvärfyvat sig styrelsens och uppsyningsmännens förtroende. Han var kanske den minst bevakade af galårens alla dystra gäster, så att den dagen då det ödesdigra alarmskottet åter förkunnade att en galerslaf flytt skulle misstankarne riktas åt alla möjliga håll innan de träffade honom, skulle utan tvifvel alla korporalskapen flera gånger blifva genomräkiade innan man slutligen kom att tänka på honom, Hädanefter var det vigtigaste att afvakta ett gynnsamt tillfälle, någon af dessa lyckliga händelser som ibland helt oväntadt erbjuda