gång hvar femte kalf. Smöret arbetades uteslutande med vatten, egde vintertiden ett talglikt utseende, och var året om fullproppadt med saltkorn, stora som varghagel. Med undantag af så kallad Smålands prestost, som den tiden snarare var bättre än nu, förekom skummjölksosten nära nog petrificerad; sötmjölksosten, skuren, egde det mest brokiga och olikartade utseende. Skötte någon possessionat sin koladugård med cget folk, torde jordbrukarens bekanta förklaring: att han lade på dubbelt så mycket kalfvar som han behöfde, emedan hälften alltid svalt ihjäl under vintern, få anses såsom karakteristiskt för systemet, om än detta framställdes mindre naivt. Någon annan åkerbruksredskåp in ärdret, harfven, sladden och vilten kände man icke till. Att ega en och annan stångplog var nog att förskaffa innehafvaren namn af rationalist i det traditionella jordbruket. Rättarne kunde sällan skrifyva och iännu mindre rikna, utom i hufvudet. Dagsverksrapporter och journaler utgjordes fördenskull af träpinnar eller s. k. karfstockar, en för hvarje dagsverksbonde eller torpare, hvari skårades för att utmärka gjorda dagsverken. Jemför man arbetskrafterna då med den areal af åker, hvarpå dessa användes, hör man af de gamle berättelsen om huru arbetet sköttes vid herrgårdarne för trettio år sedan, huru dagsverken budades och förslösades, mäste erkännas att, huru låg dagsyerkspenningen då än var (den uppgick nemligen för ett karldagsverke icke ens till hilften af hvad den nu är), så tyckes den knappast hafva varit ens så mycket värd. Stryk var det korrektiv, som på herrgårdarne användes, och den tryckte arbetaren måste låta sig detta vil behaga, ty att blifva beröfvad sin årstjenst, eller som det hette bortkörd, vräkt, var ett ännu hårdare straff; arbetsförtjenst saknades alldeles, valfrihet i arbete var okänd. Då skogarne icke kunde nedfillas till kolning, nedhöggos de till svedjeland, der, scdan en mager skörd af fiällråg inhemtats i de lutande ladorna, ljungen ensamt frodades med yppighet. Den sjelfegande bonden var större delen af året sysselsatt att hägna till utestiängande af andras kreatur och detta i lyckligaste fall, ty der enskiftet icke blifvit verkstiäldt — och det var det vanliga — der herrskade en obeskriflig förvirring, medförande ocnighet grannar emellan, processer och fattigdom. Att resa på backiga vägar till närmaste stad för att afyttra ett och annat vedlass, ett magert får eller en nykter kalf, några tjog ägg eller marker smör och i utbyte hemtaga kaffe, socker, sill och salt, dertill inskränkte sig den mindre jordbrukarcus spekulation. Nationalnöjen voro slagsmål på marknader och auktioner. Skatterna utgingo icke ordentligare än nu, tvertom: lagsökningar, utmätningar och pantningar hörde 1 missväxtår till ordningen för dagen. Låga och osnygga boningar — vi minnas för 30 år sedan till och med i Småland och Blekinge stugor med fönster på taket — utvisade en liknöjdhet och en brist på sinne för det sköna, härrörande från den hvarje dag återvändande striden för det tarfligaste lifsuppehälle. (Forts.) — AREVA