Dagens Nyheter – 9 mars 1865, sida 3

de voro denne man, hvilken ett dubbelmord och en särdeles djerf stöld fört till dem. Ännu en sista omständighet bidrog i hög grad att öka den beundran och de sympatier på hvilka hvarje brottsling af första rangen kan göra anspråk. Baron de Virivilles kassa hade utan tvifvel vid inbrottet innehållit stora penningsummor. Och af dessa summor hade ingenting fallit i rättvisans händer. Jean Vaubaron hade alltså äfven begått den. genialiska handlingen att så väl dölja sitt byte att ingen kunnat upptäcka det. Han var således rik, det var derföre att förmoda det han, när så behöfdes, drygt skulle kunna betala en visad tjenst och att man alltid mera vann på att uppträda såsom hans vän än hans fiende. . Vaubaron blef ej hopkopplad med en af sina reskamrater utan med en gammal sextioårig som det föreföll nästan fånig galerslaf, hvars kedjekamrat nyss förut aflidit. Han räknade hvarje timma i de tre hvilodagar som bagnostyrelsen enligt reglementet beviljar hvarje fånge vid dess ankomst till fängelset. På morgonen den fjerde dagen blef han inkorporerad i ett af korporalskapen och under slafuppsyningsmänvnens uppsigt förd till de ställen der han hade att arbeta. Vi behöfva ej tillägga att det var stora strapatsen, som föll på hans lott. De förfärliga, så kort på hvarandra följande slag som träffat Jean Vaubaron hade betydligt försvagat hans af naturen så kraftfulla fysik.