Dagens Nyheter – 9 mars 1865, sida 3

Ännu återstod honom dock en tillräckligt stor dosis af styrka för att tillbörligen kunna deltaga i det gemensamma arbetet, och han egnade sig med den största samvetsgrannhet, den lugnaste beslutsamhet åt det förfärliga lif, som hädanefter skulle bli hans, och snart voro äfven de första lärospåner undangjorda. Han fann sig med tålamod och undergifvenhet i denna existens, hvars förfärliga sidor han mycket väl kände. Han isolerade sig så mycket sig göra lät från sina gräsliga kamrater, dock utan att för dem ådagalägga någonting af den oöfvervinnelga vämjelse hvaraf han greps blott de närmade sig honom, kortligen, han blef typen för en mönstergalerslaf och uppsyningsmännen anbefallde honom till följe deraf med den största oro, det lifligaste misstroende till styrelsens speciella uppsigt. Hvarföre detta misstroende och denna oro, frågar man säkert? Ack, min Gud, ingenting är enklare och lättare både att förstå och att förklara. Om i denna låga verld fins ett ställe der allt nödvändigt måste väcka misstroende, är detta ställe utan a oisägelse bagnon. De rapporter hvilka jemte Vaubaron ankommit till Brest framställde honom såsom en så mycket farligare man, som han under sken af den största heder var den mest utstuderade bof. Enligt dessa rapporter var hans dålighet så stor, att han i trots af alla de slående bevis som talat emot honom, i trots af att intet tvifvel om hans brottslighet ens var möjligt, ända in i sista minuten bedyrat sin oskuld. (Forts.)