Dagens Nyheter – 8 mars 1865, sida 3

Rältegångsoch Polisnyheter. Oeniga makar.) Bagaregesällen Josef Lindström stod i förrgår inför rådhusrättens tredje afdelning, dit instämd af sin hustru Amalia Lindström, som yrkade skilsmessa på grund af att hon åtskilliga gånger blifvit slagen af sin man under de senaste åren af deras äktenskap. — Ha ni förut, blifvit varnade af kyrkorådet? — frågade ordföranden. — Nej, det ha vi inte — upplyste hustru Lindsiröm. — TI så fall kan inte rätten skilja er åt, först måste ni undergå föreskrifna varningsgrader — förklarade ordföranden. Berätta emellertid edra lefnadsförhållanden, så får jag höra hur ert samlif har varit. — Ja det ska snart låta göra sig — började mannen. — Håll ni er tyst och låt er hustru tala — afbröt honom ordföranden. — Ända från det att vi gifte oss och till år 1857 lefde vi skapligt nog — förklarade hustrun. — Nå än sedan då? — Jo sedan flyttade vi till Christinedal och der började min man att bli mycket svår emot mig. Han körde ut mig ur bostaden, så att jag måste ligga iladorna och hos kreaturen i ladugården; men då det blef för kallt så sökte jag skydd hos grannarne. — Det är osannt — inföll mannen. — Vill han tiga eller hur? — frågade ordföranden med en sträng blick. — År 1860 flyttade vi till Bondegatan och der höll han engång på att strypa mig — återtog hustru Lindström. — Men det blef väl ingenting af? — frågade ordföranden. — Ösannt, osannt! — inföll mannen. — Håll mun på sig! — ropade ordföranden med en ännu strängare blick på Lindström, hvarpå han fortsatte, vänd till hustrun: När misshandlade han er sist? — Det var i slutet på januari i år. Han höll då på att köra ut mig genom fönstret, ty genom dörren skulle jag inte få gå, sa han. — Ösannt! — invände den oefterrättlige mannen och fick på nytt en tillrättavisring. — Var han full när han misshandlade er? — frågade ordföranden. — Han är aldrig nykter — förklarade hustru Lindström. Hustru Lindström fordrade nu att domstolen skulle döma till skilsmessa och tillerkänna henne sin del i boet och dessutom 800 riksdaler om året, hvilket allt mannen Lindström bestred, förklarande att det varit hustrun som förolämpat honom; men att han gerna ville förlåta öch glömma allt blott hon ville komma tillbaka till honom. Dessutom företedde mannen Lindström ett protokoll från rådhusrättens femte afdelning, der målet varit före och afdömts den 9 februari detta år. Af protokollet inhemtades att hustru Lindström inför femte afdelningen återkallat sin angifvelse mot mannen, hvarför målet der afskrefs. På grund häraf förklarade rätten sig ej kunna upptaga någon ansvarstalan mot mannen Lindström, emedan hustrun ej blifvit misshandlad sedan den dag hon återtagit sin ansvarstalan, hvarför målet afskrefs och hustru Lindström erhöll besvärshänvisning till hofrätten. — Utslag afkunnades i förrgår inför rådhusrättens tredje afdelning i målet angående åkardrängen Carl Johan Jonasson, tilltalad att genom vårdslöst körande hafva varit vållande till att åkardrängen Johan FSellberg fått sitt ena ben afbrutet. Jonasson dömdes efter nya strafflagen att plikta 100 riksdaler derför att han varit vållande till svår brottskada, dessutom 5 riksdaler för fylleri och 30 rdr i ersättning åt Sellberg. — Hvad ska jag plikta de 100 riksdalerna för? — frågade Jonasson. — Derför att det står stadgadt i lagen — svarade ordföranden. — Åh nej, det är omöjligt — genmälte Jonasson helt naivt. — Stå inte här och klandra rättens utslag, ty då får du särskildt straff för deti— förmanade ordföranden. — Ja men då borde väl Sellberg egentligen ha pengarna? — Nej, det ska kronan — upplyste ordf. — Åh, det var rysligt tokigt — förklarade Jonasson och afträdde synbart missnöjd