Dagens Nyheter – 8 mars 1865, sida 1

SN SAS SEVEN NTA CU TRA RI (RIS III gården för att trotsa den utanför stående stormiga feberaktiga och otåliga folkhop, som så länge oroligt väntat på Bicetre-dramens sista scen. Denna menniskomur föreföll alls icke benägen till att å sig skjuta bresch, tvärtom, de i hvarje ögonblick talrikare grupperna envisades att icke röra sig ur stället, helt likgiltiga för om de krossades under hästarnas hofyvar eller vagnarnas hjul. Vid fångarnas åsyn uppstod bland denna folkhop de vildaste skrik, hånskratt och hvisslingar. Hvarje mun utstötte oqvädingsord, förbannelser och skymfliga beskyllningar samt med hvarje minut, hvarje sekund tillade någon ny, gäll och skärande röst sin noti denna infernaliska orkesters crescendo. Hittills hade, som vi redan sagt förut, de af ett slags förlamning gripna galerslafvarne varit stumma och försoffade liksom män, hvilka genom någon rusgifvande dryck förlorat sina sinnens bruk. Den gnista som antänder en mina kan dock icke åstadkomma en förfärligare, snabbare explosion, än dessa skrik framkallade på de fjettrade brottslingarne. Inför denna ursinniga pöbelhop blefvo de åter i ett nu hvad de i sjelfva verket voro, nemligen varelser, bildande de gräsligaste undantag inom samhällsordningen, verkliga jättar inom förderfyvets och uselhetens verld. De mot marken sänkta pannorna höjdes, de slocknade ögonen började få lif, de sammanbitna läpparna öppnades till hälften för att besvara mängdens tillvitelser med ännu gräs