Dagens Nyheter – 7 mars 1865, sida 3

att den gick från halsjernet till medjan på den ena fången och från medjan till halsjernet på den andra och så oupphörligt fastkedja de olyckliga vid hvarandra. Men icke nog härmed, ännu en kedja drogs från det ena skärpet till det andra, för att ännu fastare vid hvarandra fjettra de arma varelser som bildade denna kolonn, Ännu en timma förflot, derefter nedlade smeden sin hammare på städet, aftorkade sin svettiga panna och gjorde ett tecken åt Bicetres direktör för att tillkännage att hans dagsverke var slut. I dubbel mån fjettrade, i dubbel mån fångna, derföre att de hädanefter icke endast berodde af fångvaktarne, utan äfven af hvarandra, ty uu var det för ingen mera af dem möjligt att efter eget godtfinnande taga ett steg eller göra en rörelse, att sätta sig eller stå, voro galörfångarne dystra och tysta, tydligt alldeles förkrossade under tyngden af deras outsägliga olycka. Några gräto öfverljudt. Andra vredo sina händer. De flesta sågo sig omkring med vilda, fåniga blickar, det var som om de plötsligt blifvit vansinniga. Den lugnaste af alla var Jean Vaubaron. Hans bleka, magra ansigte hade i trots af den smärta som gnagde på hans hjerta förblifvit vackert och ädelt. Hans ögon voro riktade mot himlen och hans halföppna läppar framstammade en brinnande bön. -. Denne rättfärdige, denne mellan två galerfångar vid den vanärande kedjan fastsmidde