Dagens Nyheter – 7 mars 1865, sida 2

OÖroligheterna i går afton. Gatuuppträdena förnyades i går afton och antogo då en svårare karakter. Tidigt på aftonen började stoj här och der på gatorna, och folksamlingar bildade sig på Gustaf Adolfs torg och trakterna deromkring, under hurrande och rop om Wallenberg. Omkring kl. 9 var en större massa samlad på Jakobs torg. Derifrån beguf den sig Fredsgatan framåt till polismästaren Wallenbergs hus vid Drottninggatan. Der fanns ingen vakt. Massan anträffade der en civilt klädd poliskonstapel, som uppmanade den att skiljas, men till sver blef illa. slagen. Derifrån tågade massan uppför Drottninggatan till Mäster Samuelsgatan och det der belägna polisvaktkontoret, hvars fönster sönderslogos. Fortsättande att slå ut fönster öfverallt tågade massan skränande Clara Norra Kyrkogata uppåt till Apelbergsgatan och derifrån äter till Drottninggatan. Der påträffade den en poliskonstapel, som blef mycket illa misshandlad. Vägen fortsattes till polisvaktkontoret i Kungsbacken, der alla fönster i hela nedra våningen förstördes. Polispersonalen visade sig icke. Hopen drog sig under fortfarande fönsterutslagning, utför Kammakargatan framåt Stora Badstugatan och uppför trapporna vid Apelbergsgatans östra iävda upp till Johannis plan. Under vägen hade den slagit en person, som den misstugit för poliskonstapel. Vid Johannis plan raserades en tegelstenshög, och derefter tågade den nu betydligt minskade hopen utför; Regeringsgatan, under fönsterinslagning, till polisvaktkontoret i huset n:o 47. Der mötte en stark trupp poliskonstaplar, som med lätthet skingrade den. Hopen återkom dock snart dit. Då afvärjdes dess anfall temligen lätt, ett par personer infördes på kontoret och de öfrige veko. Men för tredje gången återkom hopen, nu beväpnad med takpannor och andra stenar. Då gjorde polisstyrkan ett häftigt utfall och slog med batongerna en mängd menniskor, synbarligen företrädesvis riktande slagen åt hufvudet. Hvarken polis eller militär har eljest varit använd för att stäfja dessa våldsamheter. Det lärer således vara öfverståthållarens taktik, denna gång, att göra polisen till martyr och att framkalla våldsam harm och afsky hos hufvudstadens invånare mot fredsstörarne. Men denna taktik blir dyr för de stilla invånarne och skall till slut kosta mycket mera blod än som redan i natt flutit för batongerna. Den skall utan tvifvel till slut leda till sådana åtgärder som qväfva hågen till gatuupptåg, men som likväl icke skola släcka hopens nu glödande hat mot polisen, och detta hat skall fortfarane länge i hvardagsföreteelser gifva sig luft. Öfverståthållaren har garnisonen till sin disposition. Den består af åtminstone 3000 man, till hvilkas underhåil hufvudstaden i väsentlig mån bidrager. Det är då icke för mycket begiärdtatt vi en gång få någou nytta af den. Mcd en sådan styrka behöfver man hvarken använda blanka vapen eller skott för att skingra ett par tusen gatskrikare och fönsterinslagare. Förmår öfverståthållaren icke detta, eller räcker garnisonen ej till, så må i ena fallet han taga afsked och i det andra skarpskytteföreningens bistånd anlitas.