Dagens Nyheter – 7 mars 1865, sida 2

tunga harnesk, individer, hvilka kunde betraktas såsom Toulons och Brests hvardaugsgäster, allmänt kända såsom s. k. returhäster, för att begagna den inom fängelserna vanliga benämvingen på sådana olyckliga varelser, hvilka fiera gånger blifvit dömda att återvända till galererna. Man såg der äfven män i medelåldrens blomma, som efter att i långa år ha fört ett hederligt oklanderligt lif plötsligt genom sina af en händelse lössläppta dåliga passioner handlöst kastat sig 1 brottet. Der funnos äfven ynglingar med fina lemmar och skigglösa ansigten och dessa, det kunna vi försäkra, voro hvarken de minst förderfvade eller de minst farliga. De gjorde sig äfven straxt bemärkta genom sin fräckhet och cynism. Det var bland dessa banditer af hvilka till och med den minst brottsliga var en afskyvärd bof som Jean Vauburon befann sig. Han betraktade med den gräsligaste fasa sina förfärliga följeslagare, dessa varelser bland hvilka ett oförsonligt öde för första gången kastat honom och hvilkas if han hädanefter skulle komma att dela. Han hade med säkerhet räknat på att intet nytt lidande skulle kunna vänta honom: nog förfärligt för att åter upprifva hans hjertas blödande sår, han hade trott att hans schavottering, dessa två förskräckliga timmar, då han fästad vid Palais-de-Justice-platsens skampåle varit utställd till allmänt beskådande, varit höjdpunkten af hans elände. Han hade icke ens i sitt minne vågat återkalla de marter han utstått medan han stått der känt alla