Dagens Nyheter – 4 mars 1865, sida 3

göra sig skyldiga till, och vore det önskvärdt om någon åtgärd kunde vidtagas som åtminstone inskränkte denna usla industrigren; ty att upphäfva den är troligen omöjligt. — Erkänner du att du från den här personen tagit en portemonai med inneliggande 52 riksdaler och en assistanssedel — frågade ordföranden. — Nej, herr rådman, jag är alldeles oskyldig. Han kom upp till mig och ville bjuda mig på porter och dertill kastade han fram två tjugofemöringar på byrån, men några andra penningar såg jag ej till -— svarade Olsson. — Men de två tioriksdalerssedlarne, som du innehade då du häktades, hvarifrån hade du fått dem? — Det var min förtjenst sedan de två föregående dagarne. — Nå än silfverspecien då som hittades i ditt rum? — Det känner jag inte till. Ett inkalladt vittne, källarmästar Öhlander, intygade att målseganden efter hos honom intagen punsch vexlat en 50 riksdalerssedel och derpå erhållit 49 riksdaler tillbaka, hvaribland den omnämnda specien äfven befann sig. Vittnet hade sedermera sett målseganden gå midt öfver gatan och in i portgången till huset n:r 20; men om han begifvit sig upp till Olsson kunde vittnet inte säga. För vidare bevisnings införskaffande uppskjöts målet och Olsson nedfördes åter i häktet. Hyresgäst och husegare. Tornväktaren Carl Johan Pettersson hade i förrgår till rådhusrättens fjerde afdelving instämt sin husvärd byggmästaren Carl Johan Sandgren, med yrkande om ansvar å denne derför att han med våld lagt qvarstad på Petterssons möbler och husgeråd som den 3 februari varit utflyttade på gatan för att transporteras till en annan lokal. Sandgren var personligen tillstädes, men Pettersson representerades genom ett ombud f. d. sergeanten Balack. Ordföranden ställde nu några frågor till Balack om hur händelsen tillgått; men då denne icke tycktes ha reda på förhållandet, så förklarade ordföranden honom för ett dåligt ombud. Sandgren medgaf att han låtit inflytta Petterssons saker derför att han hade utslag på honom för obetald hyra; men tillade att han erbjudit Pettersson att stanna qvar i sin bostad och nyttja sina saker, hvilket Pettersson likväl inte gjort. Sandgren bestred emedlertid Petterssons käromål, och inlemnade en genstämning med yrkande om ansvar å Pettersson för det denne öfyerhopat honom med skällsord och missfirmat honom inför en hel gatupublik. Målet uppskjöts tills om 14 dagar, då båda parterna ålades att personligen iuställa sig. — Justitiestatsministerns utslag i målet emot boktryckaren Riis för tryckningen af profnumret till tidningen Östgöthen har nu fallit, lydande, förutom den vanliga besvärshänvisningen, sålunda: Som icke någon anmälan blifvit gjord angående utgifvande från boktryckeri i Stockholm af dagblad eller periodisk skrift med ofvan upptagna titel, men boktryckaren Johan Riis icke dessmindre å det honom här i staden tillhöriga boktryckeri tryckt ifrågavarande tidningsnummer, samt Riis derförutan uraktlåtit att tryckningsort å detsamma utsätta; alltså varder Biis, hvilken härför gjort sig förfallen i förra hänseendet, enligt 4 2 mom. i tryckfrihetsförordningen, att böta 100 rdr bko och i det sednare, jemlikt 1 10 mom. i samma föroråning, till böter 300 rår berörde mynt, dömd att dessa böter med tillhopa 600 rdr rmt utgifvä, till tveskiftes emellan åklagaren och Stockholms stads fattigvård. (A.B.) — Såsom ett bevis på sedligheten eller rättare sagdt osedligheten i hufvudstaden förtjenar omnämnas den mängd mål, som för närvarande äro Vid rådhusrätten anhängiga augående barnuppfostringshjelp: Ensamt på rådhusrättens femte afdelning förekommo i går icke mindre än fyra dylika. Barnfäderna söka imellertid i de flesta fall på ett eller annat sätt komma ifrån ett så besvärligt onus, under mer eller mindre giltiga invändningar. Så förklarade en, att han aldrig i sitt lif sett barnets moder och således ännu mindre kunde vara fader till barnet; en annan sade sig väl hafva stått i ömmare förhållande till kärande parten, men som han visste att mänga andra stått till henne i samma förhållande, tyckte han det vara obilligt begärdt att han ensamt skulle vidkännas kostnaderna, utan föreslog att man borde repartisera; en tredje ansåg sig, såsom fattig dräng på landet, hvilken med . I möda kunde försörja sig sjelf, böra fritagas I från skyldigheten att försörja andra. En pi