Dagens Nyheter – 4 mars 1865, sida 1

— Det vill jag visst göra, — svarade han. — Min fader ålade mig framför allt att förblifva trogen ärans bud. Han sökte upp Van Break och frågade honom hur man skulle bära sig åt att hämnag en förolämpning, och huru en hederssak skulle afgöras. Vår sjöfarande filosof tog på sig sin öfverlägsna min ch yttrade efter en stunds begrundande: — Philip, min gudson, äran är en gyckelbild, som byter om skepnad på samma gång den byter om land. Jag begick en gång sjelf i Pensylvanien det felet att slå en hygglig qväkare på örat; han inskränkte sig att äfven vända andra sidan till och prisades derför af de andra qväkarne. En korsikanare, hvars rival jag var i mina unga dagar, ansåg för sin pligt att lönmörda mig och dog af blygsel öfver att det icke lyckades honom. En engelsman erbjöd mig att boxas med sig för att göra slut på ev temligen liflig diskussion, och han föraktar mig säkert än i dag derför att jag icke antog tillbudet. Då jag var i Japan råkade jag gifva en: infödd junker en knuff med armbågen; utan att säga ett ord drog han sin dolk ur fickan; jag trodde att han ville bruka den emot mig — men visst inte! Han sprättade upp magen på sig sjelf och rullade fram för mina fötter. Rörd af medlidande, skrämsel och förvåning skulle jag just till att gifva honom hjelp; men han sade mycket lugnt: Nåväl! nu är turen hos er. Jag förstod honom icke, jag ville icke förstå honom och blef utskämd af alla japaneserna för att jag icke följde ett så vackert exempel. Så