Dagens Nyheter – 4 mars 1865, sida 1

bättre att inlåta sig på den ovissa utgången af en strid, än att alldeles otvifvelaktigt hela sitt lif igenom vara utsatt för allmänt förakt. Sådana argumenter förstod Saint Charles, och djupt beklagande denna motsägelse i afseende på hederssaker, som beständigt lät den sämsta lotten tillfalla den goda saken, utmanade han den som gifvit honom örfilen och var nog olycklig och oskicklig att döda honom. Den oskyldige mördaren, som blef mycket förvånad att se sig stämd inför domstolen, förvånades ännu mer, då han bland domrarne igenkände den lille mörke mannen, som gfvit honom så goda råd, och som nu, efter att ha tagit plats till höger om domarebordet, i sin egenskap af allmän åklagare gjorde hvad hang ställning bjöd, i det han uti ett häftigt tal fordrade användande aflagens hela stränghet mot dem som — med förakt för moral och mensklighet — likt blodtörstiga tigrar släckte sin törst i medborgares, i bröders blod. — Hvarföre talade han icke på samma sätt förut? -— frågade Saint Charles sig sjelf. — Då skulle jag aldrig inlåtit mig på duellen, och den stackars unge mannen som slog mig vid örat hade ännu varit vid lif. Men hur kan det komma sig att rättvisans lagar icke äro desamma som hederns! Och den man, som hemma hos mig sjelf, i mitt eget intresse och i det han kallar mig sin vän råder mig att gripa till vapen, han söker i dag inför denna församlings ögon att få mig straffad, derför att jag följt hans råd. Hans samvetes röst kom honom att frukta domarens utslag, men dess afkunnande upp