Dagens Nyheter – 4 mars 1865, sida 1

reste jag till tartarerna i Taugut; der väntade mig en annan hederssak. En hygglig äkta man utmanade mig, emedan jag vågat att se på hans hustru. Man gaf mig en dugtig påk och ålade mig att ge honom ett slag på ryggen; sedan skulle han slå. Men jag gjorde min sak så bra att han icke reste sig mera, utan blef mycket höfligt ledsagad tillbaka af sina landsmän, hvilka voro förtjusta öfver min styrka och mitt galanteri. Ser du, Philip, min gudson, så der tolkas hederns lagbok öfver allt på olika sätt. J Frankrike begagnar man sig af värjan och pistolen. Men tro du mig, om du blifvit förolämpad, så vet nog den som utöfvat förolämpningen, att han skall öfverlefva upprättelsen. Du är icke tvungen att uppoffra dig för bruk som du ej känner. Tro mig, Philip, min gudson, ditt lif är nödvändigt för mig. Låt oss lemna Frankrike med dess eviga motsägelser och bege oss till Pennsylvanien. Denna förklaring tillfredsställde icke den unge Philip. Han hade flera gånger i sällskaper sammanträffat med en liten mörk herre, som alltid gaf goda råd och hade ett utseende som ingaf aktning. Honom besökte han nu och anförtrodde honom de tvifvel som plågade honom. — Unge man! — svarade han, — er oerfarenhet, er golfärg och er öppna min gör att jag tillhör er helt och hållet. Jag tror mig derför kunna tala fritt och i ert intresse. Från hederns domstol finnes hos oss ingen appell. Om ni icke slåss är ni vanärad för alltid, och jag måste, alltid i mitt eget intresse, såsom min mening uttala, att det är