Dagens Nyheter – 2 mars 1865, sida 2

voro med på fartyget, hvarföre han också var nödsakad till att komma dit. Kaptenen hörde väl mannens rop, men han aktade intet derpå. Fartyget gick sin jemna gång framåt. Knallen blef förtviflad. Han luffade pustande framåt på stranden och skrek oupphörligt: -— Vänta bara ... Ja ä passagerare och ska mä ...Ja har hela påsen och hela min framtid på farkosten . . . Vänta, vänta! . ... ja ä den ulyckligaste i hela väla . . . Rasa pinadö hva ja ä ulycklig! . .. Så fortfor den stackars knallen att ropa, men alla voro döfva för hans klagan. De festa endast skrattade åt hans förtviflan. Det fans dock en som ömmade för hans ställning och det var den vackra enkan. Hon gick till kaptenen och bad honom invänta den stackars mannen. — Det skulle jag genast min nådiga, svarade kaptenen, men händelsen är den att en fjerdedels mil härifrån är en brygga der jag skall intaga litet fraktgods, och då han glomt sig qvar för länge i land, kan han gerna springa tills vi komma dit. Fru Löfving blef nöjd med svaret. Hon ropade flera gånger till knallen att han skulle lugna sig, ty han komme snart ombord. Men knallen förstod icke meningen. Han fortfor i sitt springande och skrikande, hvarvid han såg ut som en vansinnig. Hatten hade han tappat, håret stod på ända, svetten lackade utför kinderna och ögonen sprutade eld och lågor. Ändtligen backade fartyget vid den omnämnda bryggan. Jungmannen tog förtöjnings